Om vintern kunde man dra not under isen, eis-not som det kallades. Det var den frusna Burgsviken som erbjöd lämpliga förutsättningar för detta fiske. De 12 deltagarna i notlaget (de 12 gårdar som hade mark mot viken (veiki ) medförde var och en sin del av noten. Bitarna knöts samman vid telnarna och linet sammanfogades tillfälligt genom att en grov tråd ”farningstradn” drogs genom maskorna. Isnoten sänktes ner genom en större upphuggen vak, längst ut ”nergivu” och de båda armarna manövrerades via en serie mindre vakar ut under isen med hjälp av en stång, ”notstanggi” och tjugliknande redskap, ”klaivu”. Efter hopdragning av noten till en ring, drogs den upp genom en stor halvmånformig vak, ”upptagu”. De båda armarna drogs upp på kors. Isen var hal varför notkarlarna använde broddade lösbottnar under sina stövlar. Isnoten kunde ibland ge stora mängder fisk. Som exempel kunde fisket på 70-talet ge upp emot 500 kg, ibland enbart gädda! All fisk vägdes och delades upp på 12 högar så rättvist som möjligt. Om nykomlingar fanns med i gruppen så fick de en alldeles speciell uppgift: En fick gå åt sidan och vara ”blindbock”, alltså stående med ryggen mot fiskhögarna, medan en annan nykomling fick gå fram, peka på en hög och säga: vem ska få den här högen? Blindbocken svarade då med att säga namnet på deltagande gård. På så vis blev det riktigt rättvist .
Det finns mer att läsa om notdragning och annat fiske i Näs Sockenbok del 1.
Källa: Näs Sockenbok