Hur allt började
Oljekrisen under 1970-talet fick den svenska regeringen att satsa på att utveckla inhemska energikällor, inklusive vindkraft. Två blåsiga platser bedömdes vara lämpliga för praktiska tester av storskaliga vindkraftsprototyper.
1982 uppfördes två 3 MW turbiner, den ena på Näsudden, Gotland och den andra vid Maglarp i Skåne. Ett par år tidigare var det en het debatt om vi skulle bygga kärnkraft eller inte i Sverige som slutade i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Kampanjen för ”Ja” eller ”Nej” till kärnkraft engagerade många både privatpersoner och de politiska partierna. Starkast ”Nej” sade Centerpartiet, som också är/var det parti som starkast stödde bönder och andra som bor på landsbygden.
Nästan varje socken på Gotland hade vid den tiden en lokal centerpartiförening. I Näs var föreningen mycket aktiv och ordnade energiutbildning/studiecirklar för medlemmarna och andra intresserade. De olika energikällorna undersöktes. Så när det blev officiellt att Vattenfall beslutat att bygga ett gigantiskt vindkraftverk längst ute på Näsudden sa byborna: ”Välkommen”. Jätteturbinen som döptes till Albertina (omdöpt till Matilda efter ombyggnad 1989/90) togs i produktion 1983.
Alla kunde tydligt se att vindkraften fungerade och att det var ofarliga maskiner som passade bra i det blåsiga Näs.
Vindkraftkooperativ
Den positiva erfarenheten från de två tidiga turbinerna på Näsudden gjorde folk intresserade av att äga sina egna turbiner och producera sin egen el. Redan i mitten av åttiotalet hade standardturbinerna- nästan alltid danska- nått en medelstorlek på runt 100 kW effekt. Ett sådant vindkraftverk kan producera upp till 250 000 kWh/år. Det är för mycket för de flesta hushåll som nyttjar ca 15 000 kWh/år i genomsnitt. Inspirerade av danska vindkraftkooperativ (möllelaug) samlades istället folk i föreningar för att bygga gemensamt ägda vindkraftverk. 1989 samlade 135 familjer ihop två miljoner svenska kronor och installerade sina egna två 150 kW turbiner i Näs. De byggdes på ”Amfundsbacken” i Näs och invigdes 7 februari 1990 och döptes till Snaikstu och Tjautet. Bara ett halvår senare var nummer tre på plats ett par hundra meter norr om de två första och fick namnet Sladdkvenni. Bollen hade börjat rulla. År 1991 hade ytterligare sju byggts och hundratals av gotländska husägare blev vindkraftsägare. Det spridda ägandet medförde att många såg den direkta nyttan med egenproducerad el, utan tillförsel av bränslen. Detta bidrog till att den allmänna opinionen i huvudsak var positiv till vindkraften som energikälla.
Vindkraftbolag
I mitten av 1990-talet började ägarna till lite större lantbruksföretag och även andra företagare med större elkonsumtion att undersöka möjligheterna att investera i egna verk. Detta faktum satte verklig fart på utvecklingen, men förändrade på sätt och vis också den allmänna uppfattningen om vindkraften i vissa avseenden. De privata investerarna hade mer fokus på investeringsavkastningen och gjorde vad de kunde för att öka intäkterna och minska kostnaderna. Det i särklass mest effektiva sättet att öka intäkterna är att bygga verk på de blåsigaste platserna, dvs. strandnära platser. Så markägare med jordbruksmark nära stranden – fattig mark ur ett rent jordbruksperspektiv – var plötsligt ägare av riktigt värdefull mark. Detta ledde till ökade betalningar för markarrenden, pengar som bara gick till ägaren av den speciella markbiten där verk restes, medan en markgranne – med en liknande liten bit mark – kunde bli helt utan arrendeintäkt eftersom verken måste stå på flera hundra meters avstånd från varandra för att inte störa varandras vindfång.
Dessa två ekonomiska konsekvenser; en hyggligt förmögen ensam turbinägare tillsammans med en gynnad markägare till blåsig mark tar hela intäkterna från vindproduktionen. Grannens mark intill kan inte nyttjas för den ligger för nära det först byggda verket. Det är bara att stå bredvid och se hur det ena verket efter det andra täcker himlen. Inget bra läge för god grannsämja.
Detta förändrade gradvis saker och ting; från en situation där många mindre ägare gemensamt producerade el för egen konsumtion, som markägare eller andelsägare i något av vindkraftkooperativen till en situation där några få skördade frukterna av vinden över öppna marker. En klassisk grogrund för strider och konflikter. Denna process kulminerade när en kommersiell vindkraftsutvecklare ansökte om att bygga en vindkraftspark i havet bara ett par kilometer utanför Klasården på Näsuddens västkust, på statligt ägt vatten.
En sådan vindkraftspark innebär ingen inkomst alls för lokalbefolkningen, bara en massiv visuell påverkan och kanske också ett visst buller. En femårig kamp ägde rum i domstolarna; mellan en grupp Näsbor på ena sidan och vindkraftföretaget på den andra. När vindkraftsbolaget till slut fick tillstånd att bygga, hade förutsättningarna för en lönsam havsbaserad vindkraftspark förändrats avsevärt. Tillståndet från myndigheterna var inte längre användbart; för få och för små turbiner. Offshoreprojektet avbröts och exploateringen av halvön förblev som den var; nästan 80 relativt små vindturbiner står trångt över hela Näsudden.
Dags för återhämtning
Strax efter millennieskiftet började några av ägarna till de äldsta turbinerna på Näsudden fundera på hur de skulle uppgradera sina turbiner. Vindkrafttekniken hade gått snabbt framåt. De vanligaste vindkraftverken på marknaden var plötsligt dubbelt så stora, minst 80 m höjd till navet och rotorer med 80 – 90 m diameter. Ett enda sådant vindkraftverk kan producera 7 till 8 ggr mer än verken som byggdes under 1990 – talet. Några ansökningar om utbyte av turbiner lämnades in. Men kommunplanerarna hade förutsett den här utvecklingen och bestämde att nya turbiner på Näsudden skall ordnas i linjer och bilda en tydlig struktur. De enstaka ansökningarna avslogs därför och ett jättearbete för att övertyga hundratals turbinägare att samarbeta och byta sina turbiner till nya större på samma gång och med gemensamma regler inleddes senhösten 2003. För detta arbete anlitades ett mindre konsultföretag av några av turbinägarna. Uppdraget bestod i tre huvuduppgifter:
Nummer ett var att hitta en modell för gemensamt ägande för de olika typer av ägare som företräddes i den befintliga vindkraftsparken. Detta var absolut nödvändigt då ett utbyte till större verk betydde att det totala antalet verk blev mycket mindre, och som vindkraftverksägare kan man inte längre ha sitt eget verk, utan istället en andel av en grupp större verk.
Det andra var att skapa nya markarrendeavtal, lämpliga för dessa nya gemensamt ägda vindkraftsparker, och som accepterade av alla som äger en fastighet och/eller en bit mark på Näsudden. Modellen blev att alla markägare skulle få del av vindarrendepengarna med andelar i proportion till den areal som upplåtits till vindkraftparken. Och med upplåtits betydde att man låtit fastigheten ingå i planeringsarbetet, så oavsett om planeringen utmynnat i att det faktiskt byggts något på den upplåtna fastigheten eller om arealen bara används som vindupptagningsområde, så ingick fastigheten i den areal som erhöll ersättning. De som sedan faktiskt fick upplåta betes- eller åkermark fick utöver den rena arealersättningen även ersättning för förlorad markintäkt. Ägare till mindre fritidshus utan just någon areal fick hyggliga ersättningar för det intrång i miljön som det innebär att få stora vindkraftverk nära boendet. Dessa ersättningar kom från markägarna som avstod arealersättning för att alla skulle få rimlig kompensation för det som nu skulle byggas.
För det tredje var att uppnå miljötillstånd för många nya storskaliga vindkraftverk inom ett område med många naturmiljöskydd.
Hela platsområdet med närmare 80 turbiner delades upp i fyra geografiska områden – fyra faser med cirka 20 turbiner i varje. De fyra faserna hanterades var för sig i turordning, med start i den nordligaste fjärdedelen, som var det område som innehöll de äldsta och minsta verken. Så när de tre huvuduppgifterna var lösta (eller nära att lösas) började samma procedur med nästa fas. Var och en av de tre huvuduppgifterna innehåller ett antal deluppgifter, ganska olika i var och en beroende på de specifika förutsättningarna för nuvarande ägare, storlek och ålder på befintliga turbiner, struktur på markägare etc. Viktigt, och en förutsättning för framgång, var att de exklusiva lösningarna för en viss fas har kunde kombineras på ett bra sätt med de efterföljande faserna. Detta var särskilt viktigt vad gäller miljötillstånden och placeringen av verken. Slutresultatet skulle ju ge intrycket av en sammanhängande vindkraftspark.
¾-delar klart
I slutet av 2011 var i det närmaste tre av de fyra faserna klara. 2018 var de helt klara. Då hade 60 verk demonterades (och de flesta sålts på andra hands marknaden!) och 30 nya turbiner grupperade i tre 100 % integrerade vindkraftsparker var i drift. Dessa tre vindkraftsparker producerar 250 GWh (25% av hela Gotlands elbehov!) per år, vilket är fyra gånger mer än vad de 60 gamla turbinerna gjorde. Socknen får intäkter på cirka 150 000 Kronor per år för gemensam förbättring för byn.
Den återstående fasen – etapp fyra – projekteras av Vattenfall Vindkraft AB och här har planerings- och tillståndsarbetet blivit väldigt utdraget i tid. Ärendet ligger våren 2024 färdigt för beslut, men något sådant har i skrivande stund inte kommit.
Bilden ovan beskriver bra hur de tre första faserna byggts, men såsom den fjärde fasen visas stämmer inte alls med vad Vattenfall planerar. De har valt att ansöka om betydligt större verk jämfört med de tre tidigare faserna och antalet verk blir därför betydligt färre än på bilden ovan. Sex till åtta verk är vad de har ansökt om.
Källa: Andreas Wickman